När jag var 10 år gammal gick min pappa in i en 40-årskris. Det var inte så att det var helt katastrofalt illa. Han skulle säkert inte ens erkänna att det var en kris utan bara säga något i stil med: ”Vad fan, man får väl förnya sig eller? Är det så fel?”. Men jag som såg alltihop ske kan bekräfta att det var en kris i ordets rätta bemärkelse. Så, när han var 40 år kastade han omkull allt han gjort innan i livet. Han bytte karriär och han gjorde det med besked. Han gick från att vara ytterst

Eva valsade omkring i förödelsen efter elden och kunde inte tro sina ögon. Hur kunde detta ske? Hela fabrikslokalen hade brunnit ner till grunden och det såg ut som någonting ur en film. Hon hade getts tillfälle av räddningspersonalen att befinna sig där då de ansåg att faran inte var så stor längre. Hon tittade ner på det som varit hennes arbetsplats de sensate 20 åren, och det kändes som att hon var i en dröm. En väldigt dålig sådan. Mitt bland bråten i den del som hade varit järnverkstaden såg hon någonting ligga under en balk. Hon lyfte upp

Ingen kunde väl ha anat att det där skulle ske. Att hon, Lise, skulle möta en så besynnerlig figur på sin vanliga runda. Nu satt de öga mot öga. Hon på en sten och figuren, som vi kan kalla den, på en pinne ungefär 2,5 meter från henne. Det var tyst länge innan någon sa något. Den som sa något var figuren och figuren sa något om att hon hade arbetat på flyttfirma i Vasastan. Hon kunde med sanning inte förstå vad hon precis hade hört. Hur sjutton kunde den där saken veta att hon hade arbetat på flyttfirma i

Första veckan med fasadrenovering i Stockholm. Nu undrar ni allt hur det har gått, eller hur? Jag kan tänka mig att vissa av er är mer nyfikna än andra. Fan, vissa kanske inte ens vet vad jag pratar om. Vadå fasadrenovering i Stockholm? För att få lite kontext tänker jag att det är passande med en återblick. För ett halvår sedan fick jag ett smärre sammanbrott. Det var ganska precis i samma veva som jag hade varit på mitt dåvarande jobb i 10 år. Jag var trött. Både i kropp och själ kände jag hur jag bara inte orkade mer.

Jag har haft tur att inte förlora någon nära i livet under mina första 35 år i livet. Jag visste förstås att det någon gång skulle bli ändring. Så blev det nyligen då vi tyvärr var tvungna att ta farväl av min kära mormor. En människa som inte bara funnits i hela mitt liv utan som också funnits nära från dag 1. Idag ska jag berätta om begravningen av mormor men från ett något annorlunda perspektiv. Jag kommer att fokusera på de begravningsblommor som köptes till detta. Varför? Jo, självklart för att det var jag som skötte inhandlingen av dem.

Det tycktes vara en morgon som vilken morgon som helst i Elsas liv. Hon hade druckit sitt kaffe, tittat på sin teve, borstat sina tänder och tagit på sig sina skor. Sin vana trogen klev hon ut genom dörren kl 08:05 och steg ut i morgonbruset från människor på väg mot sina respektive dagar. Det stod snart klart att något inte stod rätt till just den här dagen. Ett märkligt fordon stod parkerat längre ner på gatan, precis där Olsson brukade parkera sin Mercedes. Hon lockades av lockelsen att bara lunka vidare och se åt ett annat håll men lockelsen