Ingen kunde väl ha anat att det där skulle ske. Att hon, Lise, skulle möta en så besynnerlig figur på sin vanliga runda. Nu satt de öga mot öga. Hon på en sten och figuren, som vi kan kalla den, på en pinne ungefär 2,5 meter från henne. Det var tyst länge innan någon sa något. Den som sa något var figuren och figuren sa något om att hon hade arbetat på flyttfirma i Vasastan. Hon kunde med sanning inte förstå vad hon precis hade hört. Hur sjutton kunde den där saken veta att hon hade arbetat på flyttfirma i

Första veckan med fasadrenovering i Stockholm. Nu undrar ni allt hur det har gått, eller hur? Jag kan tänka mig att vissa av er är mer nyfikna än andra. Fan, vissa kanske inte ens vet vad jag pratar om. Vadå fasadrenovering i Stockholm? För att få lite kontext tänker jag att det är passande med en återblick. För ett halvår sedan fick jag ett smärre sammanbrott. Det var ganska precis i samma veva som jag hade varit på mitt dåvarande jobb i 10 år. Jag var trött. Både i kropp och själ kände jag hur jag bara inte orkade mer.

Jag har haft tur att inte förlora någon nära i livet under mina första 35 år i livet. Jag visste förstås att det någon gång skulle bli ändring. Så blev det nyligen då vi tyvärr var tvungna att ta farväl av min kära mormor. En människa som inte bara funnits i hela mitt liv utan som också funnits nära från dag 1. Idag ska jag berätta om begravningen av mormor men från ett något annorlunda perspektiv. Jag kommer att fokusera på de begravningsblommor som köptes till detta. Varför? Jo, självklart för att det var jag som skötte inhandlingen av dem.

Det tycktes vara en morgon som vilken morgon som helst i Elsas liv. Hon hade druckit sitt kaffe, tittat på sin teve, borstat sina tänder och tagit på sig sina skor. Sin vana trogen klev hon ut genom dörren kl 08:05 och steg ut i morgonbruset från människor på väg mot sina respektive dagar. Det stod snart klart att något inte stod rätt till just den här dagen. Ett märkligt fordon stod parkerat längre ner på gatan, precis där Olsson brukade parkera sin Mercedes. Hon lockades av lockelsen att bara lunka vidare och se åt ett annat håll men lockelsen

Förra veckan berättade jag om den senaste sagan jag hittat på. Jag brukar, som jag berättat många gånger om förut, improvisera fram sagor som jag berättar för mina barn på kvällarna. Den sena är jag så nöjd med att jag kommer behöva berätta den för er. Den var lite annorlunda. Den tog avstamp i övernaturliga ting vilket jag brukar undvika. Anledningen är att jag inte själv är så intresserad av detta. Jag föredrar det verkliga. Denna saga handlade om ett tennisarmband. Inte vilket tennisarmband som helst, utan ett oerhört maktinbringande sådant. Detta gjorde att alla människor och alla delar av

Jan satt i väntrummet. Som så många gånger förr satt han där. Han hade gjort hälsokontroll minst en gång om året i säkert 15 år nu. Ändå var han nervös. Väldigt, väldigt nervös. Naglarna blev kortare och kortare och resterna landade på det kaklade golvet framför honom. Han tittade på klockan och bävade för ögonblicket så den överdrivet trevliga sjuksköterskan skulle sticka fram huvudet och med ett leende säga: ”Jan Olsson!”. Det var ingen glad situation. Inte för honom. Inte alls. En hälsokontroll är allvarliga saker. Detta hade han intalat sig. Ja, inte för att någon av de hälsokontroller han