Maktens tennisarmband
Förra veckan berättade jag om den senaste sagan jag hittat på. Jag brukar, som jag berättat många gånger om förut, improvisera fram sagor som jag berättar för mina barn på kvällarna. Den sena är jag så nöjd med att jag kommer behöva berätta den för er. Den var lite annorlunda. Den tog avstamp i övernaturliga ting vilket jag brukar undvika. Anledningen är att jag inte själv är så intresserad av detta. Jag föredrar det verkliga. Denna saga handlade om ett tennisarmband. Inte vilket tennisarmband som helst, utan ett oerhört maktinbringande sådant. Detta gjorde att alla människor och alla delar av det hårt krigande landet försökte lägga vantarna på det. Det enda problemet var att ingen visste var tennisarmbandet var någonstans. Så hade det varit i generationer. I ungefär 200 år hade armbandet varit försvunnet. Detta var i alla fall vad alla trodde. Vi påbörjar historien bakom bergen i norr. I området där få människor varit. Dit få människor försvinner längs vägen och där få överlevare levt att tala om historien. I dalen mellan två toppar låg en liten by. I byn finns ett torg och i anknytning till torget fanns ett litet hus. I huset fanns ett torn, ett snett och knaggligt torn som sträckte sig mot skyn. I tornet, på sängen, satt en liten flicka med ett tennisarmband vilandes runt handleden. Flickan visste inte själv hur det hade kommit i hennes ägo. Hon visste bara att tennisarmbandet hade varit henne så länge som hon kunde minnas. Hon mindes att det tyngde ner hennes arm mycket när hon var mindre. Hon ville ta av det men hindrades av… ja, hindrades av vem? Hon kunde inte riktigt minnas det. Det var något som var annorlunda med det där armbandet. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på det men hon kände sig speciell när hon bar det. Som att en kraft fanns i det. En kraft som bara väntade på att komma ut. Jag önskar att jag kunde säga att flickan märkt hur tennisarmbandets kraft manifesterades. Att hon, då och då, kunde förflytta något med tanken, eller påverka vädret, eller få djur att lyssna till vad hon sa. Så var det inte. Tennisarmbandet bidade sin tid, och vi skulle få vänta lite längre innan hemligheten avslöjades. Vill ni höra vidare på berättelsen nästa vecka? Låt mig gärna veta genom att lämna en kommentar.