Vasastans flyttfirma
Ingen kunde väl ha anat att det där skulle ske. Att hon, Lise, skulle möta en så besynnerlig figur på sin vanliga runda. Nu satt de öga mot öga. Hon på en sten och figuren, som vi kan kalla den, på en pinne ungefär 2,5 meter från henne. Det var tyst länge innan någon sa något. Den som sa något var figuren och figuren sa något om att hon hade arbetat på flyttfirma i Vasastan. Hon kunde med sanning inte förstå vad hon precis hade hört. Hur sjutton kunde den där saken veta att hon hade arbetat på flyttfirma i Vasastan? Vid närmare betänkande insåg Lise snart att det konstigaste nog var att figuren talat. Det såg inte ut som något som skulle kunna tala. Snarare än en människa, vilket ju traditionellt brukar vara det djur som talar, så såg detta ut som något annat. Något helt annat. Chocken gjorde att hon inte kunde svara. Inte bara på tilltalat om flyttfirman i Vasastan utan på tilltal överhuvudtaget. Figuren yttrade sig därför igen. Lise var inte direkt mindre förvånad nu. Hon fick tillslut ur sig ett svar, om än ett kort sådant: Figuren vecklade ut det som Lise först trott var en arm. Det var nu tydligt att så inte var fallet. I månskenet som strilade in mellan trädkronorna blottade sig en stor, blå vinge. Det kunde inte vara något annat. Figuren ville tala om att den kunde flyga. Den hade flugit och sett henne när hon arbetade på flyttfirma i Vasastan. En besynnerlig konversation och situation. För att inte tala om den besynnerliga samtalspartnern hon fann sig själv tala med. Vi kommer få anledning att återkomma till detta nästa vecka. Håll till godo så länge.