Första dagen när jag började med fasadrenovering i Stockholm var jag nervös. Dagen började så i alla fall. Jag hade inte sovit särskilt mycket och det var föga förvånande. Det fanns en konstant oro i mig. Mycket handlade förstås om det faktum jag ställts inför: Jag skulle flytta till Stockholm och arbeta med fasadrenovering. ”Och varför är det så skrämmande?” tänker ni kanske. Eftersom jag knappt hade varit i Stockholm förut och definitivt aldrig arbetat med fasadrenovering så var det ett stort kliv. Det var mestadels det som jag var nervös för.
Min första arbetsdag inom fasadrenovering i Stockholm så hade nervositeten tagit över. Det handlade också mycket om det sociala. Hur skulle jag egentligen trivas där? Kunde fasadrenovering kännas naturligt och kul och kunde jag känna att Stockholm var min stad? Det skulle återstå att se.
Jag tog mig ner från lägenheten i vilken jag hyrt ett rum. Det var i en kompis fasters lägenhet som jag ockuperat ett rum. Det var snällt av henne att ställa upp. Ja, detta trots att jag naturligtvis betalade hyra och gjorde rätt för mig. Jag åt min frukost. Svarade på frågan om jag var nervös och sedan tog jag mig iväg. Jag tittade åt höger och jag tittade åt vänster. Lustigt nog såg jag, på gatan i Stockholm där jag bodde, att det pågick en fasadrenovering. Kanske var det nya kollegor till mig som utförde den? Vem vet.
Jag tog mig ner till tunnelbanan där jag fått instruktioner om hur jag skulle gå. Först skulle jag gå ner och sedan skulle jag ta till vänster. D.v.s tunnelbanan som gick ut från stan. Det var i den delen av Stockholm som kontoret för företaget som jobbade inom fasadrenovering låg. Jag satt och tittade mig nervöst omkring på människorna i samma vagn. De tittade inte på mig. De tittade bara ner i sina mobiltelefoner eller i sina böcker. Ingen såg upp förutom jag. Jag var en färskning. Både när det kom till att bo i Stockholm och arbeta med fasadrenovering.
Tillslut ropade robotrösten i högtalarna ut namnet på den hållplats som var min. Jag ställde mig upp och ramlade nästan av inbromsningen. Var jag på rätt plats i Stockholm och var det här mitt företag, som påstod sig vara bäst på fasadrenovering, låg? Kanske det. Det skulle jag snart bli varse. En annan kille som gick av samma tunnelbanevagn såg lika vilsen ut som jag. Jag undrade om han också tagit ett beslut att flytta till Stockholm för att jobba med fasadrenovering.
Jag anade inte hur rätt jag hade.