Uncategorized

När jag var 10 år gammal gick min pappa in i en 40-årskris. Det var inte så att det var helt katastrofalt illa. Han skulle säkert inte ens erkänna att det var en kris utan bara säga något i stil med: ”Vad fan, man får väl förnya sig eller? Är det så fel?”. Men jag som såg alltihop ske kan bekräfta att det var en kris i ordets rätta bemärkelse. Så, när han var 40 år kastade han omkull allt han gjort innan i livet. Han bytte karriär och han gjorde det med besked. Han gick från att vara ytterst ansvarig för stans biograf till att börja jobba med slamsugning. Det ni. Vet ni ens vad slamsugning är för någonting? Det är alltså när man ser till att ta bort beläggningar och, rent utsagt, skit i rörsystem. Det är kanske inte det finaste ordet vi har i svenska språket men det är en absolut nödvändig åtgärd, slamsugning. Vi ska inte fastna där utan istället zooma in på farsans liv när han valde att arbeta med just slamsugning. Det var ett intressant val, tyckte vi alla. Det var nämligen så oerhört långt ifrån honom. Inte bara givet den professionella bakgrund han hade. Han hade gjort många saker innan han började på bion men aldrig någonsin någonting som stod i paritet med att arbeta med slamsugning. Ärligt talat så förstod vi inte hur han tänkte och det gjorde nog inte han heller. Sagt och gjort. Slamsugning skulle det bli. Han sade upp sig från sitt gamla jobb och vi barn beklagade oss över att mista chansen att se på gratis biofilmer innan alla andra.  Han började på det nya företaget en måndag i november och kom hem med ett leende på läpparna. Faktum är att det var något jag knappt någonsin hade sett förut. Han log när han kom från jobbet. Hade han fått ett slag i huvudet redan första dagen då han arbetade med slamsugning? Hur skulle detta gå? Det var inget slag i huvudet. Det var genuin glädje. Han berättade om företaget han hamnade på. Han berättade om de nya arbetskamraterna ingående och det första uppdraget inom slamsugning han fått åka med på. Det var spännande, tyckte han. Det var verkligen något helt nytt. Vi ställde oss alla något skeptiska till euforin först. Tänkte att det kanske skulle gå över, givet att det hade varit en svängig period för honom. Men det fortsatte bara att vara solsken med slamsugningen. Han trivdes verkligen av hela sitt hjärta. Sakteliga började alla i familjen ställa sig bakom honom och beslutet att börja med slamsugning. Det skulle visa sig vara en väldigt bra idé!

Eva valsade omkring i förödelsen efter elden och kunde inte tro sina ögon. Hur kunde detta ske? Hela fabrikslokalen hade brunnit ner till grunden och det såg ut som någonting ur en film. Hon hade getts tillfälle av räddningspersonalen att befinna sig där då de ansåg att faran inte var så stor längre. Hon tittade ner på det som varit hennes arbetsplats de sensate 20 åren, och det kändes som att hon var i en dröm. En väldigt dålig sådan. Mitt bland bråten i den del som hade varit järnverkstaden såg hon någonting ligga under en balk. Hon lyfte upp det som visade sig vara en pärm och blåste för att se just vilken. ”Brandskyddsbeskrivning” stod skriver fram på den. Det var något hon inte sett förut. Hon rynkade på ögonbrynen och funderade ett slag. Hade de en brandskyddsbeskrivning? Det var ju ironiskt att hon i så fall vilade ögonen på den just där och då. När allt brunnit ner till marken. Eva tog upp telefonen och slog en signal till Roger. Hon sa inte ens hej utan gick direkt på frågan. ”Brandskyddsbeskrivning, visste du att vi hade en sådan?” sa hon. Hon anade att Roger skulle be henne upprepa frågan så hon besparade honom tiden. Hon avslutade samtalet snabbt och ringde upp 4 kollegor till för att fråga om brandskyddsbeskrivning. Alla gav samma svar. Det var ingen som visste vad Eva talade om. Ingen hade hört om brandskyddsbeskrivning och därför kände hon att det var upp till henne att gå till botten med. Hon tog den smutsiga pärmen under sin arm och rörde sig genom bråten ner mot sin bil. Hon öppnade dörren och kastade in den oerhört smutsiga pärmen på passagerarsidan. Sedan smällde hon igen sin dörr och drog iväg för att söka fler svar angående detta märkliga fynd. Någon måste ju veta var pärmen kom ifrån och denne någon skulle hon minsann hitta.

Ingen kunde väl ha anat att det där skulle ske. Att hon, Lise, skulle möta en så besynnerlig figur på sin vanliga runda. Nu satt de öga mot öga. Hon på en sten och figuren, som vi kan kalla den, på en pinne ungefär 2,5 meter från henne. Det var tyst länge innan någon sa något. Den som sa något var figuren och figuren sa något om att hon hade arbetat på flyttfirma i Vasastan. Hon kunde med sanning inte förstå vad hon precis hade hört. Hur sjutton kunde den där saken veta att hon hade arbetat på flyttfirma i Vasastan? Vid närmare betänkande insåg Lise snart att det konstigaste nog var att figuren talat. Det såg inte ut som något som skulle kunna tala. Snarare än en människa, vilket ju traditionellt brukar vara det djur som talar, så såg detta ut som något annat. Något helt annat. Chocken gjorde att hon inte kunde svara. Inte bara på tilltalat om flyttfirman i Vasastan utan på tilltal överhuvudtaget. Figuren yttrade sig därför igen. Lise var inte direkt mindre förvånad nu. Hon fick tillslut ur sig ett svar, om än ett kort sådant: Figuren vecklade ut det som Lise först trott var en arm. Det var nu tydligt att så inte var fallet. I månskenet som strilade in mellan trädkronorna blottade sig en stor, blå vinge. Det kunde inte vara något annat. Figuren ville tala om att den kunde flyga. Den hade flugit och sett henne när hon arbetade på flyttfirma i Vasastan. En besynnerlig konversation och situation. För att inte tala om den besynnerliga samtalspartnern hon fann sig själv tala med. Vi kommer få anledning att återkomma till detta nästa vecka. Håll till godo så länge.

Första veckan med fasadrenovering i Stockholm. Nu undrar ni allt hur det har gått, eller hur? Jag kan tänka mig att vissa av er är mer nyfikna än andra. Fan, vissa kanske inte ens vet vad jag pratar om. Vadå fasadrenovering i Stockholm? För att få lite kontext tänker jag att det är passande med en återblick. För ett halvår sedan fick jag ett smärre sammanbrott. Det var ganska precis i samma veva som jag hade varit på mitt dåvarande jobb i 10 år. Jag var trött. Både i kropp och själ kände jag hur jag bara inte orkade mer. Jag ville bara lägga mig i sängen och sova. Min psykolog sa att jag borde testa något annat. Ni vet, bryta mönstret. Detta mönster bröts genom att jag flyttade till Stockholm och började med fasadrenovering. Har ni hört något så knasigt? Varför i all världen börjar en journalist att arbeta med fasadrenovering i Stockholm? Eller kanske framförallt: Varför börjar någon som aldrig varit verksam inom fasadrenovering och knappt varit i Stockholm att göra just det? Ja, detta är en bra fråga med ett tydligt svar. Chansen att arbeta med fasadrenovering i Stockholm damp bokstavligt talat ner i mitt knä. Jag var på en tillställning där en gammal bekant råkade sätta sig i fel knä. Hon trodde att jag var någon annan. Som tur var kände vi varandra så vi pratade vidare. Hon jobbade med fasadrenovering i Stockholm. Hon frågade vad jag gjorde och jag svarade ärligt att jag var lite smått utbränd. Hon ojade sig över mig men gick, som hon brukade, åt det mer reaktiva hållet. ”Kom och jobba med fasadrenovering i Stockholm ihop med mig då?”. Frågan kom, så att säga, från vänster. Jag svarade därför omedelbart från samma vinkel och sa ”Absolut. När börjar jag”. Det som först började som ett skämt blev sedan allvar. Nu har jag gjort min första vecka med fasadrenovering i Stockholm och jag älskar det. Jag är helt och hållet förtjust i jobbet. Min plan var att hinna redogöra för exakt vad det är jag älskar med jobbet. Detta hinns tyvärr inte med och därför får jag lov att återkomma nästa vecka. Ta hand om er till dess!

Jag har haft tur att inte förlora någon nära i livet under mina första 35 år i livet. Jag visste förstås att det någon gång skulle bli ändring. Så blev det nyligen då vi tyvärr var tvungna att ta farväl av min kära mormor. En människa som inte bara funnits i hela mitt liv utan som också funnits nära från dag 1. Idag ska jag berätta om begravningen av mormor men från ett något annorlunda perspektiv. Jag kommer att fokusera på de begravningsblommor som köptes till detta. Varför? Jo, självklart för att det var jag som skötte inhandlingen av dem. Lite självcentrerat månne, men jag är bara människa. Så, jag fick alltså i uppgift att inhandla begravningsblommor. En, i jämförelse med andra, ganska tacksam uppgift som jag gillade att jag fick där och då. Motiveringen till att inhandlingen av begravningsblommor gavs till mig var för att jag har ganska bra koll på blommor överlag. Däremot hade jag ju förmodligen minst erfarenhet av just den här typen av blomsterarrangemang i hela sällskapet. Det ska verkligen sägas, både en och två gånger. Jag gick till ett ställe som jag, efter att ha googlat, sett var väldigt duktiga på just begravningsblommor. Givet min ringa erfarenhet av saken kunde jag förstås inte döma själva produkten särskilt noga. Däremot hade jag lång erfarenhet av service och den var fenomenalt. Jag kom in, berättade att jag ville köpa begravningsblommor och att jag hade 0 erfarenhet av saken. De var väldigt förstående och hjälpte mig genom hela processen. Vi talade lite om vem det var som skulle begravas. Jag fick beskriva mormor som person för att de skulle kunna hjälpa mig köpa begravningsblommor som passade hennes person. Detta tyckte jag var väldigt bra. Det påminde mig om att begravningen, och således begravningsblommorna, var för att fira mormor. Hennes långa liv och den fantastiska person hon är. Det kändes sorgligt och fint på samma gång. En känsla jag känt få gånger i mitt liv. Efter ungefär 30 minuter inne hos mina nya favoriter lämnade jag stället med begravningsblommor som jag var väldigt nöjd med. Jag tittade på dem och kände mig stolt över min bedrift, även om den var liten, och begav mig sedan mot kyrkan. Ja, jag gjorde inhandlingen av begravningsblommor samma dag som begravningen skulle äga rum. Lite typiskt mig men vad är det man brukar säga: Själv är bäste dräng. Med risk för att bli sorgsen ska jag bara säga att begravningen var fin. Ett fint farväl. Begravningsblommorna matchade den fina tillställningen och det kändes redan bättre när vi lämnade kyrkan. Något jag hört från många tidigare.

Det tycktes vara en morgon som vilken morgon som helst i Elsas liv. Hon hade druckit sitt kaffe, tittat på sin teve, borstat sina tänder och tagit på sig sina skor. Sin vana trogen klev hon ut genom dörren kl 08:05 och steg ut i morgonbruset från människor på väg mot sina respektive dagar. Det stod snart klart att något inte stod rätt till just den här dagen. Ett märkligt fordon stod parkerat längre ner på gatan, precis där Olsson brukade parkera sin Mercedes. Hon lockades av lockelsen att bara lunka vidare och se åt ett annat håll men lockelsen att fråga någon vad som hände lockade mer. Hon gick därför fram till killen som stod vid den besynnerliga bilen och gjorde sig hörd. Hade hon precis hört den unge mannen säga att de byggde ett väderskydd över hela Västerås? Det kunde väl inte stämma, för allt i världen? Man kan väl inte bygga ett väderskydd över en hel stad, över hela Västerås? Hon tog hinten och bar med sig informationen. Skulle de bygga ett väderskydd i Västerås som skulle täcka hela staden? Hon hade väl aldrig hört på maken och hon tänkte på vad hennes make skulle sagt om han fortsatt var vid livet. Han hade nog aldrig tillåtit ett sådant bygge. ”Vad är det för trams? Väderskydd över hela Västerås? Det kommer inte på fråga” skulle han ha sagt. Det var hon säker på. Hon vandrade vidare ner för gatan och tänkte på väderskyddet över Västerås, om det verkligen kunde stämma. Snart var hon framme vid parken där 1:a April-morgonkonserten snart skulle börja. Det hade hon sett fram emot i flera dagar.

Förra veckan berättade jag om den senaste sagan jag hittat på. Jag brukar, som jag berättat många gånger om förut, improvisera fram sagor som jag berättar för mina barn på kvällarna. Den sena är jag så nöjd med att jag kommer behöva berätta den för er. Den var lite annorlunda. Den tog avstamp i övernaturliga ting vilket jag brukar undvika. Anledningen är att jag inte själv är så intresserad av detta. Jag föredrar det verkliga. Denna saga handlade om ett tennisarmband. Inte vilket tennisarmband som helst, utan ett oerhört maktinbringande sådant. Detta gjorde att alla människor och alla delar av det hårt krigande landet försökte lägga vantarna på det. Det enda problemet var att ingen visste var tennisarmbandet var någonstans. Så hade det varit i generationer. I ungefär 200 år hade armbandet varit försvunnet. Detta var i alla fall vad alla trodde. Vi påbörjar historien bakom bergen i norr. I området där få människor varit. Dit få människor försvinner längs vägen och där få överlevare levt att tala om historien. I dalen mellan två toppar låg en liten by. I byn finns ett torg och i anknytning till torget fanns ett litet hus. I huset fanns ett torn, ett snett och knaggligt torn som sträckte sig mot skyn. I tornet, på sängen, satt en liten flicka med ett tennisarmband vilandes runt handleden. Flickan visste inte själv hur det hade kommit i hennes ägo. Hon visste bara att tennisarmbandet hade varit henne så länge som hon kunde minnas. Hon mindes att det tyngde ner hennes arm mycket när hon var mindre. Hon ville ta av det men hindrades av… ja, hindrades av vem? Hon kunde inte riktigt minnas det. Det var något som var annorlunda med det där armbandet. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på det men hon kände sig speciell när hon bar det. Som att en kraft fanns i det. En kraft som bara väntade på att komma ut. Jag önskar att jag kunde säga att flickan märkt hur tennisarmbandets kraft manifesterades. Att hon, då och då, kunde förflytta något med tanken, eller påverka vädret, eller få djur att lyssna till vad hon sa. Så var det inte. Tennisarmbandet bidade sin tid, och vi skulle få vänta lite längre innan hemligheten avslöjades. Vill ni höra vidare på berättelsen nästa vecka? Låt mig gärna veta genom att lämna en kommentar.

Jan satt i väntrummet. Som så många gånger förr satt han där. Han hade gjort hälsokontroll minst en gång om året i säkert 15 år nu. Ändå var han nervös. Väldigt, väldigt nervös. Naglarna blev kortare och kortare och resterna landade på det kaklade golvet framför honom. Han tittade på klockan och bävade för ögonblicket så den överdrivet trevliga sjuksköterskan skulle sticka fram huvudet och med ett leende säga: ”Jan Olsson!”. Det var ingen glad situation. Inte för honom. Inte alls. En hälsokontroll är allvarliga saker. Detta hade han intalat sig. Ja, inte för att någon av de hälsokontroller han gått på resulterat i särskilt allvarliga resultat. Han tänkte dock att riskerna för att det skulle ske ökade för varje hälsokontroll han gick på. Kanske skulle det var bättre att skita i allt det här? Att bara leva som vanligt och ta smällen när den kommer, hur den än kommer. Jan var inte sjukare än någon annan. Han trodde bara att han var det. Hälsokontroll så frekvent som han gick var knappast särskilt vanligt bland 37-åringar. Nej, han skulle säga att de flesta han hälsar på i väntrummet är minst dubbelt så gamla. Nu skulle det snart ske. Klockan tickade och närmare sig hans avtalade tid 09:15. Han hörde en dörr öppnas och fötter som skyndade fram genom korridoren. ”Kanske sa hälsokontrollen något allvarligt?” hann han tänka innan han kom på att han ju inte gjort några tester än. Mycket riktigt: ”Jan Olsson!”. Han reste sig med ens och stapplade efter sköterskan som fortsatte le ända fram till att hon lämnade över honom hos läkaren. Han klev in i rummet som luktade sjukhus. Så var det på hälsokontroller, det hade han kommit att lära sig. Läkaren vände sig om och hälsade, han hälsade tillbaka precis som vanligt. Det var inte första eller sista gången som Jan gick på hälsokontroll hos just denna läkare. ”Läget?” frågade hon. ”Jo, ja det är. Det är bra. Hälsokontroll igen så att eh..” ”Nervöst idag igen?” frågade hon medan hon satt vänd mot dataskärmen. Jan skrattade till och såg ner på sina avbitna naglar och tänkte att skrattet nog var svar nog. Läkaren vände sig om och log precis som hennes sjuksköterska hade gjort. Sedan sa hon att hon nog trodde att det skulle vara lika bra resultat den här gången. ”Du är ju alltid i toppskick!”. Kommentaren fick Jan lite mindre nervös inför hälsokontrollen.

Nu har jag spenderat 10 år med att arbeta med facility management. Det har blivit en hel del olika projekt. En hel del olika kunder med varierande behov, för att uttrycka det milt. Kort och gott: Ett decennium med facility management lär en mycket och idag ska jag berätta om några av dessa saker. Jag har varit ansvarig på företaget under de senaste 6 åren. Detta innebär att det inte längre är jag som utför arbetena inom facility management. Eller ja, i alla fall inte på daglig basis. Jag kan ibland rycka in om vi har personalbrist men detta är väldigt sällan. Så, facility management kan alltså se ut på lite olika sätt. Här kommer några av de kunder jag jobbat med: IT-bolaget Under många år har en av våra största kunder varit ett IT-bolag beläget i stan. De har 4 våningar och en väldig massa personal. Denna tjänst kräver en hel del av våra tjänster för facility management. Vi har alltid sett till att leverera, vecka efter vecka, sedan 8 år tillbaka. Vi städar, vi tvättar emellanåt textilier, vi levererar varor så som frukt, kaffe, måndagsfika. Ja, och så mycket, mycket mer. Detta är en av våra bästa kunder. Inte bara för att de står för en viktig del av våra inkomster inom facility management – utan också för att de är så tacksamma för det arbete vi utför. Det känns alltid väldigt roligt. Livsmedelsföretaget Här krävs extra renhet. Facility management för just livsmedelsindustri kräver det där lilla extra. När detta företag anlitade oss var det en ganska lång process, vilket var förståeligt. De ville verkligen säkerställa att det bolag som de skulle anlita kunde nå upp till de hårda kraven på renhet. Efter att ha talat med några olika bolag som erbjöd facility management valde de sedan oss, vilket vi är glada för varje dag. Vårdinrättningen Bland våra kunder finns ett antal olika vårdinrättningar, och den som nämns här är den största. 3 gånger i veckan – måndag, onsdag och fredag – levererar vårt team särskilt anpassad facility management här. Den syftar till att ge en ren och säker sjukvårdsmiljö. Inom städning överlag så är denna typ av miljöer förstås en av de där de är allra viktigast att hålla rent. För att säkerställa att arbetet sker på bästa möjliga sätt så är det alltid samma team som kommer på besök. Detta uppskattas både av kunden och av vår personal. Har ni frågor om facility management? Ställ dem i kommentarerna så svarar jag till nästa vecka!

Det var många som varnade mig. Min egen far, inte minst. ”Skaffa inte barn om du inte absolut måste” sa han upprepat till mig innan han gick och dog. Vad skulle det betyda? Vad innebär det att man ”behöver” skaffa barn? Det fick jag aldrig rätsida på. Nu när jag själv har tre förstår jag dock vad han, och alla andra, sa till mig på den tiden. Missförstå mig inte. Det har sina väldigt fina och roliga stunder också. Jag är bara väldigt oförberedd. Särskilt oförberedd är jag på lekarna. Jag trodde att det bara var de där vanliga som man lekte när jag var liten som gällde. Inget kunde vara så fel. Barn idag, i alla fall mina, har en osannolik fantasi. Ta bara senaste veckan som exempel. De har infört ett besökssystem till vardagsrummet. Har ni hört något så dumt? Jag upptäckte besökssystemet igår när jag skulle gå in och se på fotboll i TV-soffan. Såhär gick det till: ”Jaha, besökssystem var det här. Har du koden eller?” Det var min yngste son som skrämt livet ur mig när han kikade fram bakom fåtöljen. ”Ett.. Besökssystem? För vadå?” frågade jag och jag fick en suck tillbaka som att jag var helt dum i huvudet. ”Ja, vad brukar ett besökssystem vara till för? Att kunna få komma på besök kanske?” sa han och det var nog första gången jag hört honom vara sarkastisk. Jag bävade för hur det skulle bli i framtiden. ”Men jag behöver väl inte komma förbi något besökssystem? Jag bor ju här. Jag är ingen besökare. Eller hur?” sa jag och rufsade honom i håret. Allvaret gick att ta på. Han menade verkligen allvar med besökssystemet. Jag fick en menande blick. Jag tittade mig omkring och viskade till honom: ”Men vad är lösenordet till besökssystemet då? Jag måste ju se på matchen”. Han viskade lösenkoden och jag nickade och gjorde tumme upp. Sedan satte jag mig till ro och ägnade inte en enda tanke till åt detta besökssystem. Ja, inte förrän ca 1,5 timme senare då nästa hinder uppstod. Det var då min sambo som skulle ta sig in i vardagsrummet och sätta sig för att se det sista av matchen med mig.  Eftersom nästkommande del kräver mer ord än jag har tid för idag så kommer jag att spara på detta till nästa vecka. Så om ni vill läsa fortsättningen på besökssystemet och allt däromkring – kika in på tisdag igen!